Once Upon a time...
Blev inspirerad av att läsa min goda vän Veronicas blogg (veronica.hogberg.blogg.se) till att faktiskt börja skriva något här. Ska väl försöka behnadla de fåtal saker jag råkar ut för i mitt dagliga liv och försöka sammanställa lite tankar och dylikt. Vi får se vad det blir av det hela helt enkelt. Men tänkte börja med en "kort" presentation och historik av mig så att ni har ett hum om vad jag är för en filur.
Mitt fulla namn är Thomas Martin Mellqvist Ekberg, vanligen kallad för Martin, men ni får gärna kalla mig Tom om ni känner för det. Är kul med lite omväxling. Nåväl. Vid det här laget har jag hunnat leva i 21 år och några månader, veckor och dagar. Jag föddes om jag inte minns fel på min födelsedag på södersjukhuset. Föddes senare en planerat och man fick mer eller mindre dra ut mig ur mamma. Var mitt tilltalsnamn kommer ifrån är det ingen som vet, det bara blev så att jag var en Martin. Och det är jag ännu. Thomas är dock, om jag inte fått det om bakfoten, taget från Thomas "Fats" Waller, en av min pappas stora "idoler". Efternamnen är föga förvånande efter mina föräldrar.
Min första tid i livet, som jag förövrigt inte minns, spenderade jag i en lägenhet i Rågsved, även känt som den svenska punkens Mecka. När min lillebror Jens var på väg så insåg dock mina föräldrar att det skulle bli för trångt och flyttade till ett radhus ute i stockholmsförorten Tyresö. Där har jag levt fram till nu. Mina första år har jag bara fragmentariska minnen av. Minns mina föräldrars, borgerliga bröllop lite grann och insåg att jag hade ett medvetande några dagr innan jag fyllde fyra. Fick lego på min fyrårsdag vad jag minns. Kan tråka ut er med massa minnen från min tidiga barndom men det är inte så intressant. Med tiden fick jag även två systrar, Irina och Lilian, vilka båda varierar, som syskon gör, mellan att vara tämligen trevliga och helvetet på jorden. Till min brorsa har jag ett mer jämt förhållande, även om vi inte längre är så oskiljaktiga vi en gång var, så kommer vi överens för det mesta.
Med tiden började jag i skolan. I början hade jag en hel del svårigheter, jag trivdes inte och det speglades i mina resultat. Var något av en klassens clown men inte en särskilt omtyckt sådan. Enda ämne jag verkligen gillade var bild. Jag älskade att rita, även om jag hatade de förhatliga kladdkritorna. I fjärde klass började jag utvecklas till ett riktigt problembarn. Jag satt under bord och grät och kom aldrig överens med mina klasskamrater. Min lärare, som var nyutexaminerad, kunde inte hantera situationen och det var egentligen inte förräns i femman som det kunde lösa (dock tack vare en ny lärare). Någon gång på hösten då jag började femman gick jag även med i scouterna, där jag förblivit fram till idag och antagligen kommer att bli kvar tills jag inte har tid. Scouterna har antagligen räddad livet på mig och hjälpt mig att utvecklas till den person jag är idag. Även om jag hade överlevt utan scouterna tror jag att jag hade varit betydligt mer trasig och trasslig än jag faktiskt är.
Om problemen hade verkat lösta i femman så gjorde flytten till en ny skola allting värre. Jag var mobbad från dag två eller så, och fortsatte vara det ända tills jag gick ut nian. Saker blev dock bättre med tiden, men aldrig bra. Allt för mycket tänker jag inte dväljas vid denna mörka tid. I korthet kan man säga att jag antagligen var kär i de flesta tjejerna i klassen, men inget verkade nånsin vara besvarat. Mina betyg var i topp i de teoretiska ämnena och godkända i de praktiska. Nån gång runt år 2002 blev jag kär i en tjej i scouterna. Var detta i hemlighet i två år tills hon faktiskt blev kär i mig och vi blev tillsammans en tid. Detta var mitt första förhållande och också mitt längsta och antagligen sämsta (ta inte illa upp om du läser). Det höll i lite mer än fyra månader och sen var jag förkrossad i en längre tid.
Jag gick ut nian med sju MVG och ett stort antal VG. Hamnade av någon anledning på det Naturvetenskapliga programmet och gick där två år. Var en riktigt bra klass och trevliga lärare, men när musiklektioner på det individuella valet väckte kärleken till musiken, så bytte jag och en vän program till det Musikestetiska programmet. Gick två år där också och fick väl hyfsade betyg. Runt jul så träffade jag en söt, smart och trevlig flicka (fast det är kanske inte alltid rätt term, men för enkelhets skull ser jag henne som en flicka) vid namn Veronica. Misstänkte från dag ett att hon var eller var på väg att bli kär i mig. Jag insåg inte riktigt hur söt hon var och trodde att jag var kär i en annan, så när jag fick en ros från henne på alla hjärtans dag, tackade jag nej. Detta är sedermera känt som mitt livs största misstag. Vi förblev dock vänner även om inte särskilt nära. Strax efter att jag tagit studenten så blev vi dock tillsamman på något vänster och jag var lycklig. Dock började det trassla efter ganska kort tag och efter lite mer en tre månader tog det slut, även om vi förblev nära vänner denna gång. Blev rätt deppig, men inte riktigt lika illa som förra gången, men snart fick jag annat att tänka på. I oktober började jag och en flicka från skåne vid namn Jessy skriva till mig på helgon. Ganska snabbt utvecklades det till att vi blev kära i varandra och knappt en vecka efter att vi blev det hälsade jag på henne i skåne. Detta ledde bl a till min sexdebut vid den kanske något pinsamma åldern 20. Hann hälsa på henne en gång till innan det tog slut runt en månad efter att det börjat. Antar att det var mitt bästa förhållande då det inte var så mycket problem medans det väl varade. Nåja. Jag började iaf umgås allt oftare med Veronica och mina känslor väcktes på nytt, efter att tag insåg jag dock att det var hopplöst och att mina käsnlor för henne skulle skada vår relation om de fick härja fritt. Än idag har jag fortfarande vissa, icke-platoniska, känslor för henne och tycker fortfarande hon är söt och attraktiv, men jag ser henne som min bästa vän och inget annat.
Under tiden efter gymnasiet hade jag utan framgång sökt jobb. Fick sällan ens några svar från något utan bara en enorm tystnad. Men jag sökte vidare, om kanske inte så ihärdigt som jag borde ha gjort. En tid efter nyår blev jag tillsammans med en kompis som jag träffat via helgon och som bor i Pajala. Mia aka Kotten och jag hade en kort romans som tog slut pga att vi inte hade nån möjlighet att träffas och att det bara blev frustrerande för båda. Även här skiljdes vi som vänner och hon är en idag en av mina bästa vänner. Efter mycket sökande fick jag till slut ett jobb på Max hamburgare i Vårby, där jag blivit kvar till idag.
Sen dess har inte allt för mycket hänt egentligen. Var på festivalen W.T.A.I. som jag betalade för genom att vara volontär. Har varit på ett antal tv-inspelningar med Veronica, spelat gitarr och datorspel, och allmänt fått tiden att gå. Och nu är jag här.
Mitt fulla namn är Thomas Martin Mellqvist Ekberg, vanligen kallad för Martin, men ni får gärna kalla mig Tom om ni känner för det. Är kul med lite omväxling. Nåväl. Vid det här laget har jag hunnat leva i 21 år och några månader, veckor och dagar. Jag föddes om jag inte minns fel på min födelsedag på södersjukhuset. Föddes senare en planerat och man fick mer eller mindre dra ut mig ur mamma. Var mitt tilltalsnamn kommer ifrån är det ingen som vet, det bara blev så att jag var en Martin. Och det är jag ännu. Thomas är dock, om jag inte fått det om bakfoten, taget från Thomas "Fats" Waller, en av min pappas stora "idoler". Efternamnen är föga förvånande efter mina föräldrar.
Min första tid i livet, som jag förövrigt inte minns, spenderade jag i en lägenhet i Rågsved, även känt som den svenska punkens Mecka. När min lillebror Jens var på väg så insåg dock mina föräldrar att det skulle bli för trångt och flyttade till ett radhus ute i stockholmsförorten Tyresö. Där har jag levt fram till nu. Mina första år har jag bara fragmentariska minnen av. Minns mina föräldrars, borgerliga bröllop lite grann och insåg att jag hade ett medvetande några dagr innan jag fyllde fyra. Fick lego på min fyrårsdag vad jag minns. Kan tråka ut er med massa minnen från min tidiga barndom men det är inte så intressant. Med tiden fick jag även två systrar, Irina och Lilian, vilka båda varierar, som syskon gör, mellan att vara tämligen trevliga och helvetet på jorden. Till min brorsa har jag ett mer jämt förhållande, även om vi inte längre är så oskiljaktiga vi en gång var, så kommer vi överens för det mesta.
Med tiden började jag i skolan. I början hade jag en hel del svårigheter, jag trivdes inte och det speglades i mina resultat. Var något av en klassens clown men inte en särskilt omtyckt sådan. Enda ämne jag verkligen gillade var bild. Jag älskade att rita, även om jag hatade de förhatliga kladdkritorna. I fjärde klass började jag utvecklas till ett riktigt problembarn. Jag satt under bord och grät och kom aldrig överens med mina klasskamrater. Min lärare, som var nyutexaminerad, kunde inte hantera situationen och det var egentligen inte förräns i femman som det kunde lösa (dock tack vare en ny lärare). Någon gång på hösten då jag började femman gick jag även med i scouterna, där jag förblivit fram till idag och antagligen kommer att bli kvar tills jag inte har tid. Scouterna har antagligen räddad livet på mig och hjälpt mig att utvecklas till den person jag är idag. Även om jag hade överlevt utan scouterna tror jag att jag hade varit betydligt mer trasig och trasslig än jag faktiskt är.
Om problemen hade verkat lösta i femman så gjorde flytten till en ny skola allting värre. Jag var mobbad från dag två eller så, och fortsatte vara det ända tills jag gick ut nian. Saker blev dock bättre med tiden, men aldrig bra. Allt för mycket tänker jag inte dväljas vid denna mörka tid. I korthet kan man säga att jag antagligen var kär i de flesta tjejerna i klassen, men inget verkade nånsin vara besvarat. Mina betyg var i topp i de teoretiska ämnena och godkända i de praktiska. Nån gång runt år 2002 blev jag kär i en tjej i scouterna. Var detta i hemlighet i två år tills hon faktiskt blev kär i mig och vi blev tillsammans en tid. Detta var mitt första förhållande och också mitt längsta och antagligen sämsta (ta inte illa upp om du läser). Det höll i lite mer än fyra månader och sen var jag förkrossad i en längre tid.
Jag gick ut nian med sju MVG och ett stort antal VG. Hamnade av någon anledning på det Naturvetenskapliga programmet och gick där två år. Var en riktigt bra klass och trevliga lärare, men när musiklektioner på det individuella valet väckte kärleken till musiken, så bytte jag och en vän program till det Musikestetiska programmet. Gick två år där också och fick väl hyfsade betyg. Runt jul så träffade jag en söt, smart och trevlig flicka (fast det är kanske inte alltid rätt term, men för enkelhets skull ser jag henne som en flicka) vid namn Veronica. Misstänkte från dag ett att hon var eller var på väg att bli kär i mig. Jag insåg inte riktigt hur söt hon var och trodde att jag var kär i en annan, så när jag fick en ros från henne på alla hjärtans dag, tackade jag nej. Detta är sedermera känt som mitt livs största misstag. Vi förblev dock vänner även om inte särskilt nära. Strax efter att jag tagit studenten så blev vi dock tillsamman på något vänster och jag var lycklig. Dock började det trassla efter ganska kort tag och efter lite mer en tre månader tog det slut, även om vi förblev nära vänner denna gång. Blev rätt deppig, men inte riktigt lika illa som förra gången, men snart fick jag annat att tänka på. I oktober började jag och en flicka från skåne vid namn Jessy skriva till mig på helgon. Ganska snabbt utvecklades det till att vi blev kära i varandra och knappt en vecka efter att vi blev det hälsade jag på henne i skåne. Detta ledde bl a till min sexdebut vid den kanske något pinsamma åldern 20. Hann hälsa på henne en gång till innan det tog slut runt en månad efter att det börjat. Antar att det var mitt bästa förhållande då det inte var så mycket problem medans det väl varade. Nåja. Jag började iaf umgås allt oftare med Veronica och mina känslor väcktes på nytt, efter att tag insåg jag dock att det var hopplöst och att mina käsnlor för henne skulle skada vår relation om de fick härja fritt. Än idag har jag fortfarande vissa, icke-platoniska, känslor för henne och tycker fortfarande hon är söt och attraktiv, men jag ser henne som min bästa vän och inget annat.
Under tiden efter gymnasiet hade jag utan framgång sökt jobb. Fick sällan ens några svar från något utan bara en enorm tystnad. Men jag sökte vidare, om kanske inte så ihärdigt som jag borde ha gjort. En tid efter nyår blev jag tillsammans med en kompis som jag träffat via helgon och som bor i Pajala. Mia aka Kotten och jag hade en kort romans som tog slut pga att vi inte hade nån möjlighet att träffas och att det bara blev frustrerande för båda. Även här skiljdes vi som vänner och hon är en idag en av mina bästa vänner. Efter mycket sökande fick jag till slut ett jobb på Max hamburgare i Vårby, där jag blivit kvar till idag.
Sen dess har inte allt för mycket hänt egentligen. Var på festivalen W.T.A.I. som jag betalade för genom att vara volontär. Har varit på ett antal tv-inspelningar med Veronica, spelat gitarr och datorspel, och allmänt fått tiden att gå. Och nu är jag här.
Kommentarer
Trackback
