Pablo Honey
Har idag upptäck hur fantastiskt bra Radioheads första skiva "Pablo Honey" är. Okay, jag har alltid vetat att den var bra, men nu när jag verkligen lyssnat ordentligt inser jag att den är en av de bästa skivor som någonsin gjorts.
Öppningspåret "You" blåser skallen av en och sen fortsätter det med kanonlåt efter kanonlåt. Låt nummer två är superhiten "Creep". Låten har en dynamik som får Nirvana att se ut som amatörer. Det dynamiska språnget från de lugna verserna till det inferno av känslor som är refrängen består av. För att inte tala om sticket, eller vad man nu ska kalla det. Att många, inklusive jag, kan klart identifiera oss med texten är inget minus heller. "How do you do" skivans tredje låt är mycket poppigare och uppåt en de tidigare låtarna. Även tempot är högre. Den får mig att tänka lite på 70-talets glitterrock, inget helt fel i min bok.
Nästa låt är halvballaden "Stop whispering". Tyvärr en något tråkig, låt i jämförelse med resten av materialet. Låten har en ganska jämn intensitet även om ett visst lyft uppnås i sista delen av låten, där gitarrerna blir distade. Dock händer det inte så mycket i låten som på annat håll. "Thinking about you"' består instrumentellt mestadels av en akustisk gitarr även om trummor och keyboard smyger lite i bakgrunden. Fokus ligger här på sången som har underbara undertoner av olika känslor.
Låt 6 "Anyone can play guitar" börjar med en massa oljud, vilket jag tycker är trevligt, för att senare övergå till mer tradionellt väljudande. Låten behåller dock en obekvämhet igenom versen för att senare bli mer poporienterade i refrängerna. Övergången görs mycket snyggt. Denna låt uppskattar jag texten på, då den har en lagom blandning av nonsens och mening för att kännas intressant. En av favoriterna på skivan helt klart. En låt där texten verkligen är fantastisk är "Ripcord" jag har ingen aning om vad den handlar om och det är så befriande, det får en att tänka. Låten faller, musikaliskt, i samma pop-rockiga kategori som "How Do You Do".
Låt 8 "Vegetable" är åt det lugnare hållet och lämnar aldrig riktigt detta stadium. Men vissa ord dryper av återhållna käsnlor och lyfter denna annar något sämre låt. Näst upp är "Prove Yourself" som till en början verkar rätt tråkig, men som sedan lyfter och visar upp en annan sida. Får mig att tänka på Nirvana av nån anledning. Kanske är de repetiva fraserna och till viss del harmoniken. Jag vet inte riktigt.
"I Can't" är en bitterljuv poplåt som kanske störs lite av att elgitarren får lite väl mycket plats, men är i övrigt mycket snyggt gjord och bjuder på mer överraskningar än andra låtar. Strukturen är inte lika tydlig som i en del andra men intresset bibehålls igenom hela låten. "Lurgee" är en simpel poplåt utan masa extra som stör. Den är så där perfekt lagom på alla sätt. Kanske lite väl repetiv text, men den passar till låten så den stör inte direkt.
Avslutande "Blow Out" sticker ut ur mängden från första början, dock utan att kännas konstig i sammanhanget. Den har den slags lågmälda intensitet som är vanlig inom indie-rock. Och den känns verkligen som den sista låten, den avrundar skivan perfekt. Avslutande "jammet" byggs långsamt uppåt till en enorm intensitet för att sedan avta och lämna en förundrad.
Bland de 12 låtarna finns det i princip ingen låt som skulle kunna tas bort utan att skivan skulle lida av det. Balansen är hårfin. Alla låtar är unika samtidigt som det ändå låter som en och samma skiva. Tyvärr lyckades de aldrig göra om det. Ingen av de följande skivorna har lyckats leva upp till den första.
Öppningspåret "You" blåser skallen av en och sen fortsätter det med kanonlåt efter kanonlåt. Låt nummer två är superhiten "Creep". Låten har en dynamik som får Nirvana att se ut som amatörer. Det dynamiska språnget från de lugna verserna till det inferno av känslor som är refrängen består av. För att inte tala om sticket, eller vad man nu ska kalla det. Att många, inklusive jag, kan klart identifiera oss med texten är inget minus heller. "How do you do" skivans tredje låt är mycket poppigare och uppåt en de tidigare låtarna. Även tempot är högre. Den får mig att tänka lite på 70-talets glitterrock, inget helt fel i min bok.
Nästa låt är halvballaden "Stop whispering". Tyvärr en något tråkig, låt i jämförelse med resten av materialet. Låten har en ganska jämn intensitet även om ett visst lyft uppnås i sista delen av låten, där gitarrerna blir distade. Dock händer det inte så mycket i låten som på annat håll. "Thinking about you"' består instrumentellt mestadels av en akustisk gitarr även om trummor och keyboard smyger lite i bakgrunden. Fokus ligger här på sången som har underbara undertoner av olika känslor.
Låt 6 "Anyone can play guitar" börjar med en massa oljud, vilket jag tycker är trevligt, för att senare övergå till mer tradionellt väljudande. Låten behåller dock en obekvämhet igenom versen för att senare bli mer poporienterade i refrängerna. Övergången görs mycket snyggt. Denna låt uppskattar jag texten på, då den har en lagom blandning av nonsens och mening för att kännas intressant. En av favoriterna på skivan helt klart. En låt där texten verkligen är fantastisk är "Ripcord" jag har ingen aning om vad den handlar om och det är så befriande, det får en att tänka. Låten faller, musikaliskt, i samma pop-rockiga kategori som "How Do You Do".
Låt 8 "Vegetable" är åt det lugnare hållet och lämnar aldrig riktigt detta stadium. Men vissa ord dryper av återhållna käsnlor och lyfter denna annar något sämre låt. Näst upp är "Prove Yourself" som till en början verkar rätt tråkig, men som sedan lyfter och visar upp en annan sida. Får mig att tänka på Nirvana av nån anledning. Kanske är de repetiva fraserna och till viss del harmoniken. Jag vet inte riktigt.
"I Can't" är en bitterljuv poplåt som kanske störs lite av att elgitarren får lite väl mycket plats, men är i övrigt mycket snyggt gjord och bjuder på mer överraskningar än andra låtar. Strukturen är inte lika tydlig som i en del andra men intresset bibehålls igenom hela låten. "Lurgee" är en simpel poplåt utan masa extra som stör. Den är så där perfekt lagom på alla sätt. Kanske lite väl repetiv text, men den passar till låten så den stör inte direkt.
Avslutande "Blow Out" sticker ut ur mängden från första början, dock utan att kännas konstig i sammanhanget. Den har den slags lågmälda intensitet som är vanlig inom indie-rock. Och den känns verkligen som den sista låten, den avrundar skivan perfekt. Avslutande "jammet" byggs långsamt uppåt till en enorm intensitet för att sedan avta och lämna en förundrad.
Bland de 12 låtarna finns det i princip ingen låt som skulle kunna tas bort utan att skivan skulle lida av det. Balansen är hårfin. Alla låtar är unika samtidigt som det ändå låter som en och samma skiva. Tyvärr lyckades de aldrig göra om det. Ingen av de följande skivorna har lyckats leva upp till den första.
Kommentarer
Postat av: niki
min favoritskiva är klockrent Hail to the thief. Alla skivans låtar är perfekta tillsammans men var för sig är de konstverk.
Postat av: Locrian
Missat den här kommentaren varför en kommentar inte skett.
niki: Jag är inte så förtjust i deras senare material. Eller snarare. Jag gillar inte dem lika mycket som de tre första skivorna. Att de är bra förnekar jag inte. Men jag gillar de inte lika mycket och ingen skiva de gjort når upp till första eller andra. Tredje skivan är rätt bra också. Paranoid Android är nog min favoritlåt med dem.
Trackback
