Pablo Honey
Har idag upptäck hur fantastiskt bra Radioheads första skiva "Pablo Honey" är. Okay, jag har alltid vetat att den var bra, men nu när jag verkligen lyssnat ordentligt inser jag att den är en av de bästa skivor som någonsin gjorts.
Öppningspåret "You" blåser skallen av en och sen fortsätter det med kanonlåt efter kanonlåt. Låt nummer två är superhiten "Creep". Låten har en dynamik som får Nirvana att se ut som amatörer. Det dynamiska språnget från de lugna verserna till det inferno av känslor som är refrängen består av. För att inte tala om sticket, eller vad man nu ska kalla det. Att många, inklusive jag, kan klart identifiera oss med texten är inget minus heller. "How do you do" skivans tredje låt är mycket poppigare och uppåt en de tidigare låtarna. Även tempot är högre. Den får mig att tänka lite på 70-talets glitterrock, inget helt fel i min bok.
Nästa låt är halvballaden "Stop whispering". Tyvärr en något tråkig, låt i jämförelse med resten av materialet. Låten har en ganska jämn intensitet även om ett visst lyft uppnås i sista delen av låten, där gitarrerna blir distade. Dock händer det inte så mycket i låten som på annat håll. "Thinking about you"' består instrumentellt mestadels av en akustisk gitarr även om trummor och keyboard smyger lite i bakgrunden. Fokus ligger här på sången som har underbara undertoner av olika känslor.
Låt 6 "Anyone can play guitar" börjar med en massa oljud, vilket jag tycker är trevligt, för att senare övergå till mer tradionellt väljudande. Låten behåller dock en obekvämhet igenom versen för att senare bli mer poporienterade i refrängerna. Övergången görs mycket snyggt. Denna låt uppskattar jag texten på, då den har en lagom blandning av nonsens och mening för att kännas intressant. En av favoriterna på skivan helt klart. En låt där texten verkligen är fantastisk är "Ripcord" jag har ingen aning om vad den handlar om och det är så befriande, det får en att tänka. Låten faller, musikaliskt, i samma pop-rockiga kategori som "How Do You Do".
Låt 8 "Vegetable" är åt det lugnare hållet och lämnar aldrig riktigt detta stadium. Men vissa ord dryper av återhållna käsnlor och lyfter denna annar något sämre låt. Näst upp är "Prove Yourself" som till en början verkar rätt tråkig, men som sedan lyfter och visar upp en annan sida. Får mig att tänka på Nirvana av nån anledning. Kanske är de repetiva fraserna och till viss del harmoniken. Jag vet inte riktigt.
"I Can't" är en bitterljuv poplåt som kanske störs lite av att elgitarren får lite väl mycket plats, men är i övrigt mycket snyggt gjord och bjuder på mer överraskningar än andra låtar. Strukturen är inte lika tydlig som i en del andra men intresset bibehålls igenom hela låten. "Lurgee" är en simpel poplåt utan masa extra som stör. Den är så där perfekt lagom på alla sätt. Kanske lite väl repetiv text, men den passar till låten så den stör inte direkt.
Avslutande "Blow Out" sticker ut ur mängden från första början, dock utan att kännas konstig i sammanhanget. Den har den slags lågmälda intensitet som är vanlig inom indie-rock. Och den känns verkligen som den sista låten, den avrundar skivan perfekt. Avslutande "jammet" byggs långsamt uppåt till en enorm intensitet för att sedan avta och lämna en förundrad.
Bland de 12 låtarna finns det i princip ingen låt som skulle kunna tas bort utan att skivan skulle lida av det. Balansen är hårfin. Alla låtar är unika samtidigt som det ändå låter som en och samma skiva. Tyvärr lyckades de aldrig göra om det. Ingen av de följande skivorna har lyckats leva upp till den första.
Öppningspåret "You" blåser skallen av en och sen fortsätter det med kanonlåt efter kanonlåt. Låt nummer två är superhiten "Creep". Låten har en dynamik som får Nirvana att se ut som amatörer. Det dynamiska språnget från de lugna verserna till det inferno av känslor som är refrängen består av. För att inte tala om sticket, eller vad man nu ska kalla det. Att många, inklusive jag, kan klart identifiera oss med texten är inget minus heller. "How do you do" skivans tredje låt är mycket poppigare och uppåt en de tidigare låtarna. Även tempot är högre. Den får mig att tänka lite på 70-talets glitterrock, inget helt fel i min bok.
Nästa låt är halvballaden "Stop whispering". Tyvärr en något tråkig, låt i jämförelse med resten av materialet. Låten har en ganska jämn intensitet även om ett visst lyft uppnås i sista delen av låten, där gitarrerna blir distade. Dock händer det inte så mycket i låten som på annat håll. "Thinking about you"' består instrumentellt mestadels av en akustisk gitarr även om trummor och keyboard smyger lite i bakgrunden. Fokus ligger här på sången som har underbara undertoner av olika känslor.
Låt 6 "Anyone can play guitar" börjar med en massa oljud, vilket jag tycker är trevligt, för att senare övergå till mer tradionellt väljudande. Låten behåller dock en obekvämhet igenom versen för att senare bli mer poporienterade i refrängerna. Övergången görs mycket snyggt. Denna låt uppskattar jag texten på, då den har en lagom blandning av nonsens och mening för att kännas intressant. En av favoriterna på skivan helt klart. En låt där texten verkligen är fantastisk är "Ripcord" jag har ingen aning om vad den handlar om och det är så befriande, det får en att tänka. Låten faller, musikaliskt, i samma pop-rockiga kategori som "How Do You Do".
Låt 8 "Vegetable" är åt det lugnare hållet och lämnar aldrig riktigt detta stadium. Men vissa ord dryper av återhållna käsnlor och lyfter denna annar något sämre låt. Näst upp är "Prove Yourself" som till en början verkar rätt tråkig, men som sedan lyfter och visar upp en annan sida. Får mig att tänka på Nirvana av nån anledning. Kanske är de repetiva fraserna och till viss del harmoniken. Jag vet inte riktigt.
"I Can't" är en bitterljuv poplåt som kanske störs lite av att elgitarren får lite väl mycket plats, men är i övrigt mycket snyggt gjord och bjuder på mer överraskningar än andra låtar. Strukturen är inte lika tydlig som i en del andra men intresset bibehålls igenom hela låten. "Lurgee" är en simpel poplåt utan masa extra som stör. Den är så där perfekt lagom på alla sätt. Kanske lite väl repetiv text, men den passar till låten så den stör inte direkt.
Avslutande "Blow Out" sticker ut ur mängden från första början, dock utan att kännas konstig i sammanhanget. Den har den slags lågmälda intensitet som är vanlig inom indie-rock. Och den känns verkligen som den sista låten, den avrundar skivan perfekt. Avslutande "jammet" byggs långsamt uppåt till en enorm intensitet för att sedan avta och lämna en förundrad.
Bland de 12 låtarna finns det i princip ingen låt som skulle kunna tas bort utan att skivan skulle lida av det. Balansen är hårfin. Alla låtar är unika samtidigt som det ändå låter som en och samma skiva. Tyvärr lyckades de aldrig göra om det. Ingen av de följande skivorna har lyckats leva upp till den första.
Radioaktiviteter
Imorse var det dimma. Och på jobbet var det ovanligt lungt. Skämtade nästan om att det inte var en kund så långt ögat nådde (vilket då inte var särskilt långt), men bestämde mig för att det inte var så roligt.
Var en kort dag på jobbet. 2 h och 45 min arbetstid, vilket är lika långt eller kortare än min totala restid varje dag. Men, men jag ska börja jobba mer nästa vecka så det lär inte bli många fler såna pass.
Väl hemma gjorde jag ingenting förräns jag gick iväg för att vara scoutledare för de små juniorscouterna. Var marginellt lugnare än förra gången, men är några få "problembarn" som gör det väldigt svårt att lära ut och hjälpa de som vill. Förhoppningsvis tröttnar de eller skärper de sig inom en inte allt för lång framtid.
Ska väl ägna kvällen åt att titta på "The Simpsons", spela NWN2 och lyssna på musik.
Ha det bra.
Var en kort dag på jobbet. 2 h och 45 min arbetstid, vilket är lika långt eller kortare än min totala restid varje dag. Men, men jag ska börja jobba mer nästa vecka så det lär inte bli många fler såna pass.
Väl hemma gjorde jag ingenting förräns jag gick iväg för att vara scoutledare för de små juniorscouterna. Var marginellt lugnare än förra gången, men är några få "problembarn" som gör det väldigt svårt att lära ut och hjälpa de som vill. Förhoppningsvis tröttnar de eller skärper de sig inom en inte allt för lång framtid.
Ska väl ägna kvällen åt att titta på "The Simpsons", spela NWN2 och lyssna på musik.
Ha det bra.
Sonata Arctica den 2/11
Var och såg Sonata Arctica med John och Veronica denna dag. Trist nog var jag förkyld så jag var inte riktigt i form för att gå på konsert men.
Förbanden var helt okay. Vanishing Point spelade den nervattnade mesversion av power metal som är så populär nuförtiden, men var helt okay. Lite dåligt drag dock. Sångaren hade rejält långt hår men tror inte han headbangade alls. :S Pagans Mind var betydligt bättre, men inte riktigt min grej de heller.
Sonata var som alltid riktigt, jävla bra. De är ett av få band som nästan abra skrivit bra låtar och det är en enorm fördel live när man inte kan skippa låtar. :P
De spelade en lite underlig(saknade Victorias Secret och Broken som spelats varje gång sen Winterhearts Guild släpptes) setlist, som dock innehöll en del låtar man inte hört live. T ex White Pearl, Black Oceans och Draw Me. Om man ska klaga på något i setlisten så var det kanske lite mycket midtempo-låtar och ballader, men det är bara om man verkligen letar efter brister. Här följer iaf setlisten.
Black and White
Paid in full
White pearl, Black Oceans
Replica
8th commandment
Last drop falls
Caleb
Black sheep
Draw me
Fullmoon
Tony’s drumsession/We will rock you
It won´t fade
Gravenimage
Dont say a word
The Cage
Vodka Song
John lyckades med konststycket att missa att de gick av scenen och verkar allmänt ha "tappat bort" en del av konserten i minnets mörka vrår. Och efter konserten blev han ledsen/upprörd av skäl som ni får gråga honom om. Men jag och Vero tröstade honom och han verkade må bättre när vi skiljdes åt.
Vi bestämde under dagen också att vi tre skulle åka stor båt på jullovet. Eller ja. Jag har inget jullov men jag kan ju ta ledigt. :P
Kram på er alla
Förbanden var helt okay. Vanishing Point spelade den nervattnade mesversion av power metal som är så populär nuförtiden, men var helt okay. Lite dåligt drag dock. Sångaren hade rejält långt hår men tror inte han headbangade alls. :S Pagans Mind var betydligt bättre, men inte riktigt min grej de heller.
Sonata var som alltid riktigt, jävla bra. De är ett av få band som nästan abra skrivit bra låtar och det är en enorm fördel live när man inte kan skippa låtar. :P
De spelade en lite underlig(saknade Victorias Secret och Broken som spelats varje gång sen Winterhearts Guild släpptes) setlist, som dock innehöll en del låtar man inte hört live. T ex White Pearl, Black Oceans och Draw Me. Om man ska klaga på något i setlisten så var det kanske lite mycket midtempo-låtar och ballader, men det är bara om man verkligen letar efter brister. Här följer iaf setlisten.
Black and White
Paid in full
White pearl, Black Oceans
Replica
8th commandment
Last drop falls
Caleb
Black sheep
Draw me
Fullmoon
Tony’s drumsession/We will rock you
It won´t fade
Gravenimage
Dont say a word
The Cage
Vodka Song
John lyckades med konststycket att missa att de gick av scenen och verkar allmänt ha "tappat bort" en del av konserten i minnets mörka vrår. Och efter konserten blev han ledsen/upprörd av skäl som ni får gråga honom om. Men jag och Vero tröstade honom och han verkade må bättre när vi skiljdes åt.
Vi bestämde under dagen också att vi tre skulle åka stor båt på jullovet. Eller ja. Jag har inget jullov men jag kan ju ta ledigt. :P
Kram på er alla
Dagen och morgondagen(som är idag nu)
Dagen har spenderats till stösta delen framför tv och dator. Spelade Wipeout HD på PS3. Jävligt kul spel, men nu har jag fastnat i kampanjläget. Blir djävulskt svårt efter ett tag. Vetefan hur det ska vara möjligt att klara vissa saker. På datorn har jag mest tittat på avsnitt av The Simpsons. Mnga leenden och inre skratt har lockats fram.
Verkar må bättre på magfronten men håller dessvärre på att bli förkyld istället. Men det ska till mycket för att det ska förhindra mig från att jobba. Jag ska jobba hårt och visa att jag är en av de bättre medarbetarna på Max även om jag varit sjuk lite väl ofta. Men börjar nog ändå bli dags att börja kolla runt efter ett nytt jobb. Lite för stressigt och framför allt långt hemifrån för min stil. Och ett heltidsjobb med fasta tider vore underbart.
Imorgon(Idag) ska jag, John och Veronica åka och se Sonata Arctica på Tyrol. Kommer bli jävligt nice att se dem igen. Blir fjärde gången jag ser dem. Hoppas bara att man får höra någon låt man inte hört live förut. I USA har de tydligen spelat hela "White Pearl, Black Oceans" vilket vore underbart då den låten är kanon.
Nu ska jag gå och söka en sovplats och vila upp mig inför morgondagen. Har massa saker att göra imorgon så är bra om jag inte sover till tolv.
God sömn.
Verkar må bättre på magfronten men håller dessvärre på att bli förkyld istället. Men det ska till mycket för att det ska förhindra mig från att jobba. Jag ska jobba hårt och visa att jag är en av de bättre medarbetarna på Max även om jag varit sjuk lite väl ofta. Men börjar nog ändå bli dags att börja kolla runt efter ett nytt jobb. Lite för stressigt och framför allt långt hemifrån för min stil. Och ett heltidsjobb med fasta tider vore underbart.
Imorgon(Idag) ska jag, John och Veronica åka och se Sonata Arctica på Tyrol. Kommer bli jävligt nice att se dem igen. Blir fjärde gången jag ser dem. Hoppas bara att man får höra någon låt man inte hört live förut. I USA har de tydligen spelat hela "White Pearl, Black Oceans" vilket vore underbart då den låten är kanon.
Nu ska jag gå och söka en sovplats och vila upp mig inför morgondagen. Har massa saker att göra imorgon så är bra om jag inte sover till tolv.
God sömn.
